Det finns ett känt citat av David Sackett, en av grundarna till en rörelse som uppstod på 1980-talet och som de senaste decennierna har fått starkt fäste inom medicinen. Rörelsen heter ”evidensbaserad medicin” och går i grunden ut på att medicinska åtgärder ska utgå ifrån vad forskningen faktiskt visar. Det är en rörelse som jag är en ivrig anhängare av. Citatet lyder ungefär så här: ”Hälften av det du lär dig under läkarutbildningen kommer att visa sig vara helt fel inom fem år efter det att du tagit examen.”
Jag kan inte annat än instämma. Under min utbildning blev det tydligt att mycket av det som lärdes ut inte gick att lita på. Därför utvecklade jag en stark allmänt hållen skepsis och ett stort behov av att själv sätta mig in i och förstå vad vetenskapen faktiskt visar. Under en föreläsning som hölls mot slutet på min utbildning presenterade föreläsaren en powerpointbild med en lista och sa: ”Detta är er bibel. Detta är vad ni ska säga till folk.”
På läkarutbildningen fick vi i detalj lära oss vad vi skulle göra i olika situationer, men vi fick dåligt med kunskap om hur stor sannolikheten var att en viss vårdintervention skulle lyckas eller hur stor nyttan i så fall kunde vara. Exempelvis fick vi lära oss att patienter som haft en hjärtinfarkt eller stroke ska sättas på statiner, men vi fick inte veta vad detta skulle innebära för dem. Hur mycket längre kunde patienterna förväntas leva om de tog den där statinen varje dag under resten av livet?
Med anledning av allt detta bestämde jag mig för att jag efter min examen skulle starta en blogg om medicin och hälsa för att sprida kännedom till patienter och kollegor om vad vetenskapen säger. Jag tänkte att detta förutom att hjälpa andra skulle ge mig en bra anledning att förkovra mig i allt som jag inte hade fått lära mig under läkarutbildningen.
Da covid-19 kom till Sverige. Den kom plötsligt och från ingenstans. Så kändes det i alla fall. Ena dagen var covid något som hände långt borta, i Italien, Sydkorea och Kina. Nästa dag fanns den överallt. Under en period i mars och april upplevde jag det som om varje covidtest jag beställde var positivt.
Trots detta vill jag inte påskina att vi var överbelastade på akuten. Det vore att ge en falsk bild. Tvärtom gick jag från att före covid behandla åtta patienter per pass till att behandla två eller tre. En stor andel av dem som sökte sig till akuten var covidpositiva, men totalt sett var det betydligt färre patienter än normalt.
Den officiella statistiken visar att detta inte bara var min personliga erfarenhet. Under vårens covidvåg var det till exempel 40 procent färre personer som lades in på sjukhus på grund av hjärtinfarkt i Stockholm. Orsaken var förmodligen att många valde att stanna hemma av rädsla för att smittas av covid istället för att söka sig till akuten. Antagligen har detta resulterat i onödiga dödsfall – indirekta coviddödsfall som inte beror på viruset i sig utan på den hysteri som har rått kring det.
Denna situation varade i ungefär en månad, från mars till april. Sedan började covidpatienterna att försvinna. Allt fler av covidtesterna jag nu beställde visade sig vara negativa. Den officiella statistiken gav samma bild. Från mitten av april till början av augusti skedde en kontinuerlig minskning i antalet personer som dog av covid i Sverige.
Under våren och sommaren 2020 fanns bland experter på infektionssjukdomar en rätt utbredd konsensus om att covid inte uppvisade någon säsongsmässighet, det vill säga att den inte verkade vara den typ av virussjukdom som ökar på vintern och minskar på sommaren. Jag satte ihop dessa två pusselbitar – den kontinuerliga minskningen av dödstalen och bristen på säsongsmässighet – och kom fram till att Sverige måste ha uppnått flockimmunitet. Om båda antagandena stämde kunde inget annat förklara vad som höll på att hända i statistiken.
Om det var som jag trodde kunde viruset omöjligtvis vara så dödligt som det beskrevs i massmedia. Sommaren 2020 hade endast 6000 personer av en befolkning på 10 miljoner dött i covid och pandemin var redan avklarad. Så verkade det.
Vid denna tid hade jag ett samtal om covid med min mamma som noga hade följt nyhetsrapporteringen om covid i massmedia. Själv hade jag inte gjort det utan istället gått direkt till källorna och tittat på statistiken och läst studierna, för att på så sätt bilda mig en egen uppfattning. Det blev nu uppenbart för mig att min mamma och jag hade väldigt olika uppfattningar om allt som hade med covid att göra.
Ur mitt perspektiv, baserat på mina erfarenheter från sjukhuset och vad jag kunde se i statistiken och de vetenskapliga studierna, var det tydligt att covid inte var påtagligt värre än en allvarligare influensa av den typ som brukar förekomma flera gånger per århundrade.
Covid var definitivt inte i närheten av att vara lika allvarlig som influensapandemin 1918, Spanska sjukan, som beräknas ha dödat tre procent av jordens befolkning och som var särskilt farlig för unga människor. Ändå jämfördes covid ofta med just den pandemin i den offentliga debatten.
Sommaren 2020 var det ännu mer uppenbart att covid-19 inte var så farlig som man hade befarat. I Älvsjö söder om Stockholm hade ett stort fältsjukhus upprättats för att ta hand om den stora ström av covidpatienter som man trodde skulle komma. Sjukhuset behövde dock aldrig ta emot en enda patient. Ändå fortsatte regeringen och massmedia att uppträda som om vi hade att göra med en global ebolapandemi.
Jag insåg att min mamma var typisk för den stora majoritet av svenskar som får sin information från massmedia.
Jag bestämde mig därför att skriva ett blogginlägg där jag beskrev min egen syn på pandemin. Jag skickade texten till Malcolm Kendrick, en brittisk läkare som jag uppskattar och som hade skrivit flera skeptiska artiklar om covid, för att se vad han tyckte. Han gillade artikeln så mycket att han bad att få publicera den på sin hemsida.
Självklart hade jag hoppats att artikeln skulle väcka uppmärksamhet, men den enorma virala spridning som den fick hade jag inte räknat med. Efter att bara ha funnits i två veckor hade min blogg fått en halv miljon besökare! Den brittiska tidningen Spectator hörde av sig och bad att få publicera min artikel, och så gjorde också andra tidningar och bloggar. Jag kontaktades även av tv- och radiokanaler som ville intervjua mig.
Det var uppenbart att det fanns ett stort sug efter en annan bild av pandemin än den som presenterades i massmedia.
Egentligen var det inte tänkt att min blogg skulle handla om covid, utan min huvudinriktning skulle vara vad vi långsiktigt kan göra för att upprätthålla vår hälsa. Under de kommande månaderna skrev jag ändå ytterligare några artiklar om covid – mest för att jag kontinuerligt tog emot ett stort antal mejl från människor som ville höra mina åsikter om olika aspekter av pandemin.
Sedan kom hösten och med den en andra våg av covid. Med tanke på att konsensus bland världens ”experter” hade varit att covid inte var säsongsbunden blev jag förvånad. ”Icke-experter” som den irländske bloggaren Ivor Cummins, som hela tiden sagt att covid betedde sig som andra säsongsbundna virus och därför skulle öka igen under hösten, hade fått rätt.
Med den andra virusvågen kom också en andra våg av hysteri som ofta tedde sig värre än den under våren. Detta gällde inte minst i Sverige. Den svenska regeringen lät betydligt mycket mer alarmistisk nu än den hade gjort tidigare.
Trots att det på hösten fanns robust evidens både för att dödligheten för covid var betydligt lägre än man trott i början på året, och för att alla ”lockdowns” runt om i världen gjort mycket större skada än nytta, införde regeringen ett antal hårdare restriktioner samtidigt som massmedia krävde ännu hårdare.
Efter hand fick jag samma känsla för den offentliga responsen mot covid som jag hade haft inför de allmänna kostråden som förmedlades i min läkarutbildning – att den byggde på religion, inte vetenskap. Mitt under den andra vågen av hysteri kontaktades jag av Karneval förlag som bad mig skriva en evidensbaserad bok om covid. Det är den boken du nu håller i din hand. Her er kapittel 1.
1. COVID-19 I SVERIGE
Sveriges hantering av covidpandemin har blivit ett hett omdiskuterat ämne och mycket desinformation florerar, inte minst internationellt. I detta kapitel tänkte jag därför ge en sammanfattning av vad som hänt i Sverige under pandemin.
Varför valde Sverige en så annorlunda väg än andra länder under våren 2020? Det korta svaret är att Sverige svårligen hade kunnat göra annorlunda. I vår svenska grundlag står det att svenska medborgare har rätt att röra sig fritt inom landet och att de har rätt att lämna landet om de så önskar. Det finns visserligen en lag, smittskyddslagen, som möjliggör för staten att införa vissa begränsade restriktioner, men staten kan inte införa en allmän lockdown såsom skedde i många andra länder. Statens möjligheter att tvinga individer att följa restriktioner är hos oss kraftigt begränsade.
Svenska politiker är knappast klokare än politiker i andra länder, men medan regeringar i dessa länder förmodligen gav efter för påtryckningar från massmedia, andra länder och internationella organisationer hade vår regering begränsad möjlighet att göra det även om den velat.
Svenska medier har knappast varit mer behärskade än internationella. De flesta har från allra första början förespråkat hårdare covidrestriktioner. Den 13 mars skrev till exempel Peter Wolodarski, chefredaktör för Dagens Nyheter, en ledare där han krävde kraftiga åtgärder liknande dem som då höll på att vidtas i vissa andra länder.
Svenska kvällstidningar har under 2020 producerat en ständig ström av skräckhistorier och skrämmande anekdoter.Dagligen har massmedia matat oss med siffror gällande antal fall och dödsfall, siffror som aldrig satts in i ett sammanhang.
En annan förklaring till Sveriges agerande under våren 2020 är att svenska myndigheter i hög grad är fria att agera efter eget huvud samtidigt som regeringens möjligheter att styra hur myndigheter agerar på detaljnivå i realtid är begränsade. Detta innebär att den svenska regeringen inte hade kunnat spela en central roll i den omedelbara hanteringen av covidpandemin även om den så hade önskat. De huvudsakliga besluten har fattats av tjänstemän, som Anders Tegnell på Folkhälsomyndigheten.
Det är möjligt att det faktum att viktiga beslut kring pandemin under våren 2020 huvudsakligen fattades av professionella epidemiologer snarare än av politiker är en del av förklaringen till att den svenska linjen inledningsvis drevs av vetenskaplig evidens snarare än av populism.
Folkhälsomyndigheten har aldrig uttalat att målet med dess strategi har varit att uppnå ”flockimmunitet”, som påståtts upprepade gånger i utländska media. Det är snarare så, ur epidemiologisk synvinkel, att alla strategier på ett eller annat sätt bygger på att uppnå flockimmunitet. En vaccinationsbaserad strategi bygger även den på flockimmunitet, den väljer bara ett annat sätt att nå dit.
Alternativet till flockimmunitet är att utrota viruset, vilket ingen seriös person kan tro är en realistisk möjlighet.
Hittills i historien har bara en enda infektionssjukdom som drabbar människor utrotats och det är smittkoppor. Det säger något om hur svårt det är att utrota infektionssjukdomar. I över trettio år har mänskligheten aktivt försökt att utrota polio men fortfarande inte nått målet, trots att ett effektivt vaccin har existerat sedan 1950-talet.
Hur hanterade då Sverige covidpandemin? Den 24 januari 2020 fick Sverige sitt första bekräftade fall. Den insjuknade var en kvinna som nyligen besökt Kina och som hade utvecklat luftvägssymtom kort tid efter det att hon återkommit till Sverige. Vid den här tidpunkten bedömde myndigheterna att risken för att pandemin skulle komma till Sverige var låg.
I början av mars förändrades situationen när det uppdagades att covid snabbt höll på att spridas i norra Italien. Olyckligtvis befann sig just då på grund av sportlovet en hel del svenskar där. När de återvände hem tog de med sig sjukdomen och det var då som covid etablerades i det allmänna medvetandet som något som fanns också här. I mars bokstavligt talat exploderade sjukdomen i Sverige. Den 6 mars hamnade den första personen med covid på IVA, intensivvårdsavdelningen. Några veckor senare, i slutet av mars, låg totalt 298 covidpatienter på IVA.
Sverige försökte desperat ta kontroll över en situation där sjukdomen ökade exponentiellt inom befolkningen. Nya regler och riktlinjer proklamerades kontinuerligt.
Den 10 mars fick allmänheten rådet att undvika icke-nödvändiga besök på sjukhus och äldreboenden. Personer med luftvägssymtom rekommenderades att stanna hemma om deras arbete innebar kontakt med riskgrupper.
Den 11 mars förbjöds folksamlingar med fler än 500 personer.
Den 14 mars kom utrikesdepartementet med en avrådan mot icke-nödvändiga resor utomlands.
Den 16 mars uppmanade Folkhälsomyndigheten personer över 70 års ålder att undvika onödiga sociala kontakter.
Den 17 mars rekommenderade myndigheten människor att arbeta hemifrån i så stor utsträckning som möjligt. Samma dag beslutade regeringen att gymnasieskolor och högskolor skulle övergå till distansundervisning.
Den 19 mars meddelade regeringen att utländska medborgare från länder utanför det europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EEA) inte skulle tillåtas inträde i Sverige under 30 dagar framåt. Regeringen höjde även sjukpenningen från 80 procent till 100 procent av lönen, som ett sätt att motivera människor att stanna hemma om de var sjuka.
Den 24 mars beslutade Folkhälsomyndigheten att gäster i grupp på restauranger, barer och kaféer måste placeras minst en meter ifrån varandra. Under de följande veckorna stängdes en del restauranger och barer tillfälligt eftersom de inte efterlevde beslutet.
Den 25 mars ändrades gränsen avseende antal personer som fick samlas på en plats samtidigt från 500 till 50.
Den 30 mars kom ett beslut som förbjöd besök på äldreboenden. De åtgärder som togs i bruk under mars fortsatte därefter i stort att gälla relativt oförändrade ända fram till oktober.
Den 5 juni rekommenderade Världshälsoorganisationen (WHO) att ansiktsmask skulle bäras utanför hemmet. De flesta länder följde denna rekommendation, men Folkhälsomyndigheten behöll sina tidigare råd om att ansiktsmasker endast skulle användas på sjukhus och äldreboenden. Argumentet som framfördes var att det inte fanns någon bra evidens för att ansiktsmasker gjorde någon nytta på befolkningsnivå.
Det uppgivna målet med den ständigt allt längre listan på rekommendationer och restriktioner under mars var att ”platta till kurvan”. Folkhälsomyndigheten har som sagt aldrig bokstavligt uttryckt att den haft flockimmunitet som mål, utan det har snarare handlat om en underliggande insikt om att pandemin kommer att fortsätta tills en signifikant grad av immunitet har uppnåtts hos befolkningen. Istället för att försöka stoppa pandemin satsade man på att sprida ut infektionerna över längre tid. Varför? Därför att antalet sjukhusinläggningar under hela mars ökade exponentiellt och ingen visste hur länge detta skulle komma att fortgå. Att skydda vården från att bli överbelastad bedömdes vara av central vikt.
På kort tid dubblerades antalet tillgängliga IVA-platser från 500 till över 1000. Till stor del skedde detta genom att operationssalar omvandlades till IVA-salar och personal flyttades över från operationsavdelningar. För att detta skulle vara möjligt var elektiva (icke-akuta) operationer tvungna att ställas in eller flyttas framåt i tiden. Detta minskade trycket på många vanliga sjukhusavdelningar, till exempel dem för kirurgisk eftervård, vilket gjorde att de kunde omvandlas till covidavdelningar.
I mitten av april, fem veckor efter det att pandemin börjat, nådde dödsfallen sin kulmen med 121 döda per dag. Därefter började en långsam kontinuerlig minskning som fortsatte ända in i september när dödsfallen var nere i ett till två per dag. I juni stängdes som nämnts fältsjukhuset i Älvsjö utan att ha behandlat en enda patient. Fältsjukhuset i Göteborg stängdes i augusti.
När pandemin pågick som värst, i april 2020, behandlades 1100 personer för covid på Stockholms sjukhus. I början av september hade denna siffra sjunkit till under 30. I Sverige som helhet behandlades i slutet av april 550 personer för covid på IVA. I mitten av september var siffran nere i 12 personer.
I mitten av augusti när sommarlovet tagit slut fick alla elever inklusive de som gick på gymnasium återgå till undervisning på plats. Även högskolor öppnade för detta.
Den 1 oktober tilläts åter besök på äldreboenden.
Den 23 oktober meddelade Folkhälsomyndigheten att man inte längre rekommenderade att alla över 70 år och de som tillhörde riskgrupper skulle undvika sociala kontakter utöver de allmänna rekommendationer som gällde den övriga delen av befolkningen. Detta motiverades av den ökande mängd evidens som visade att isoleringen skadade människors psykiska och fysiska hälsa.
Den 8 oktober beslutade regeringen att ta bort gränsen på 50 personer för barer, restauranger och nattklubbar. Kort därefter, den 22 oktober, togs dock beslutet tillbaka efter att filmklipp börjat cirkulera i sociala medier som visade nattklubbsgäster som festade i fullsmockade lokaler. Samtidigt meddelade regeringen att maxantalet tillåtna personer på sittande tillställningar som konserter och sportevenemang skulle utökas till 300.
Under oktober vände trenden och antalet sjukhusinläggningar, IVA-inläggningar och dödsfall ökade. Restriktioner och rekommendationer började återinföras bara dagar efter att de hade avskaffats.
Den 13 oktober meddelade Folkhälsomyndigheten att åtgärder mot covid skulle sättas in på regionnivå istället för på riksnivå. Bakgrunden var en insikt om att det var en stor variation i hur hårt olika delar av landet dittills hade drabbats. Den 20 oktober blev Uppsala län, efter att ha registrerat en ökning av antalet sjukhusinläggningar, först ut med att införa hårdare regionala rekommendationer än dem som gällde på riksplanet. Uppsalaborna rekommenderades att undvika fysisk kontakt med personer utanför hushållet och att undvika resor med kollektivtrafik.
Den 27 oktober följdes Uppsala av Skåne som införde ännu hårdare rekommendationer. Skåningarna rekommenderades att undvika all social interaktion (inte bara fysisk sådan) med personer utanför det egna hushållet och den mest omedelbara umgängeskretsen. Rekommendationer utgick också om att undvika butiker, gym och liknande inomhuslokaler.
Den 29 oktober införde även Stockholm, Östergötland och Västergötland hårdare restriktioner och strax därefter, den 3 november, gjorde Örebro, Halland och Jönköping samma sak. Vid denna tidpunkt levde sju av tio svenskar i län med striktare rekommendationer än de allmänna.
Den gradvisa ökning av coviddödsfall som inleddes i oktober fortsatte under hela november och in i december. Regeringen som dittills tyckts vara tillfreds med att låta Folkhälsomyndigheten fatta de avgörande besluten tog nu befälet och blev mycket mer aggressiv, både i sitt tonläge och i sitt handlande.
Den 3 november meddelade regeringen att högst åtta personer fick sitta vid samma bord på restauranger. Samtidigt poängterades att arbetsgivare borde låta arbetstagare arbeta hemifrån i den utsträckning det var möjligt.
Den 11 november beslutade regeringen att restauranger och barer skulle förbjudas att servera alkohol efter klockan 22 och att de måste stänga senast 22.30.
Den 16 november beslutade regeringen att högsta tillåtna antalet personer på allmänna tillställningar (teater, demonstrationer, föreläsningar, sportevenemang och så vidare) skulle minskas till 8 – långt under vårens lägstagräns på 50.
Den 19 november gav regeringen Folkhälsomyndigheten befogenheter att besluta om besöksförbud på äldreboenden i kommunal regi. Myndigheten utnyttjade denna möjlighet den 4 december då förbud infördes i 32 kommuner.
Den 3 december meddelade regeringen att gymnasieelever skulle återgå till distansundervisning. Initialt var tanken att detta skulle fortgå till 6 januari, men det förlängdes senare till 24 januari.
Den 18 december införde regeringen de dittills hårdaste restriktionerna. Restauranger och barer fick inte längre servera alkohol efter klockan 20.00 och grupper på restauranger fick bestå av högst fyra personer. Köpcentra, mataffärer och gym blev tvungna att införa ett maxtak för antalet samtidiga besökare. Offentligt drivna inrättningar som bibliotek, simhallar och museer beordrades att stänga. Regeringen rekommenderade också användning av ansiktsmask i kollektivtrafiken under rusningstid.
Från november valde alltså regeringen att spela en betydligt mer aktiv roll än man gjort tidigare under pandemin. Retoriken från regeringen var nu också betydligt mer alarmistisk.
Stefan Löfven höll tal där det nästan lät som om Sverige var på väg in i ett krig.
Till exempel uppmanade han den 16 november människor att ”göra sin plikt”. Socialminister Lena Hallengren sa i sin tur samma dag att de frivilliga rekommendationerna som regeringen ville att folk skulle följa ”inte var frivilliga”.
Varför bytte regeringen fot under november och december 2020? Vill man vara cynisk skulle man kunna tro att det har med Socialdemokraternas opinionssiffror att göra. Under april och maj ökade Socialdemokraterna kraftigt i opinionen, vilket inte är ovanligt för ett regeringsparti när ett land ställs inför en kris. Därefter har partiets opinionssiffror sjunkit månad för månad. Kanske hoppades S på att kurvan skulle vända om partiet framstod som mer kraftfullt i sin hantering av pandemin.
Det är också möjligt att man helt enkelt gav efter för det internationella trycket att rätta sig i ledet. För andra länder framstod det som pinsamt med ett land som inte fogade sig i lockdownhysterin utan att få märkbart sämre utfall.
Den 10 januari 2021 klubbade riksdagen igenom en ny pandemilag som gav regeringen långtgående makt att godtyckligt stänga ned företag och att förhindra folksamlingar. Sannolikt strider lagen mot svensk grundlag, men det har inte förhindrat riksdagen från att anta den.
Än återstår att se vad denna lag kommer att resultera i.
Den här boken kommer att handla mycket om vetenskapliga studier och statistik. Med tanke på hur utbredd desinformationen om covid-19 är kan det vara en god idé med en snabbkurs i vetenskaplig metodik. En sådan kurs gör också att du bättre kan hänga med i det som kommer att diskuteras längre fram. På så sätt behöver du inte heller ta mina ord för givna, utan du kan själv i fortsättningen leta rätt på studierna och bilda dig en egen uppfattning om det som står i dem.
Dette er innledning og utdrag fra boken “Varför det mesta du vet om covid-19 är fel. En evidensbaserad utvärdering“. I denne boken får du vite sannheten om Sverige – og covid, skrevet av lege av Sebastian Rushworth. Les, og bli litt klokere.
Det finns ett känt citat av David Sackett, en av grundarna till en rörelse som uppstod på 1980-talet och som de senaste decennierna har fått starkt fäste inom medicinen. Rörelsen heter ”evidensbaserad medicin” och går i grunden ut på att medicinska åtgärder ska utgå ifrån vad forskningen faktiskt visar. Det är en rörelse som jag är en ivrig anhängare av. Citatet lyder ungefär så här: ”Hälften av det du lär dig under läkarutbildningen kommer att visa sig vara helt fel inom fem år efter det att du tagit examen.”
Jag kan inte annat än instämma. Under min utbildning blev det tydligt att mycket av det som lärdes ut inte gick att lita på. Därför utvecklade jag en stark allmänt hållen skepsis och ett stort behov av att själv sätta mig in i och förstå vad vetenskapen faktiskt visar. Under en föreläsning som hölls mot slutet på min utbildning presenterade föreläsaren en powerpointbild med en lista och sa: ”Detta är er bibel. Detta är vad ni ska säga till folk.”
På läkarutbildningen fick vi i detalj lära oss vad vi skulle göra i olika situationer, men vi fick dåligt med kunskap om hur stor sannolikheten var att en viss vårdintervention skulle lyckas eller hur stor nyttan i så fall kunde vara. Exempelvis fick vi lära oss att patienter som haft en hjärtinfarkt eller stroke ska sättas på statiner, men vi fick inte veta vad detta skulle innebära för dem. Hur mycket längre kunde patienterna förväntas leva om de tog den där statinen varje dag under resten av livet?
Med anledning av allt detta bestämde jag mig för att jag efter min examen skulle starta en blogg om medicin och hälsa för att sprida kännedom till patienter och kollegor om vad vetenskapen säger. Jag tänkte att detta förutom att hjälpa andra skulle ge mig en bra anledning att förkovra mig i allt som jag inte hade fått lära mig under läkarutbildningen.
Da covid-19 kom till Sverige. Den kom plötsligt och från ingenstans. Så kändes det i alla fall. Ena dagen var covid något som hände långt borta, i Italien, Sydkorea och Kina. Nästa dag fanns den överallt. Under en period i mars och april upplevde jag det som om varje covidtest jag beställde var positivt.
Trots detta vill jag inte påskina att vi var överbelastade på akuten. Det vore att ge en falsk bild. Tvärtom gick jag från att före covid behandla åtta patienter per pass till att behandla två eller tre. En stor andel av dem som sökte sig till akuten var covidpositiva, men totalt sett var det betydligt färre patienter än normalt.
Den officiella statistiken visar att detta inte bara var min personliga erfarenhet. Under vårens covidvåg var det till exempel 40 procent färre personer som lades in på sjukhus på grund av hjärtinfarkt i Stockholm. Orsaken var förmodligen att många valde att stanna hemma av rädsla för att smittas av covid istället för att söka sig till akuten. Antagligen har detta resulterat i onödiga dödsfall – indirekta coviddödsfall som inte beror på viruset i sig utan på den hysteri som har rått kring det.
Denna situation varade i ungefär en månad, från mars till april. Sedan började covidpatienterna att försvinna. Allt fler av covidtesterna jag nu beställde visade sig vara negativa. Den officiella statistiken gav samma bild. Från mitten av april till början av augusti skedde en kontinuerlig minskning i antalet personer som dog av covid i Sverige.
Under våren och sommaren 2020 fanns bland experter på infektionssjukdomar en rätt utbredd konsensus om att covid inte uppvisade någon säsongsmässighet, det vill säga att den inte verkade vara den typ av virussjukdom som ökar på vintern och minskar på sommaren. Jag satte ihop dessa två pusselbitar – den kontinuerliga minskningen av dödstalen och bristen på säsongsmässighet – och kom fram till att Sverige måste ha uppnått flockimmunitet. Om båda antagandena stämde kunde inget annat förklara vad som höll på att hända i statistiken.
Om det var som jag trodde kunde viruset omöjligtvis vara så dödligt som det beskrevs i massmedia. Sommaren 2020 hade endast 6000 personer av en befolkning på 10 miljoner dött i covid och pandemin var redan avklarad. Så verkade det.
Vid denna tid hade jag ett samtal om covid med min mamma som noga hade följt nyhetsrapporteringen om covid i massmedia. Själv hade jag inte gjort det utan istället gått direkt till källorna och tittat på statistiken och läst studierna, för att på så sätt bilda mig en egen uppfattning. Det blev nu uppenbart för mig att min mamma och jag hade väldigt olika uppfattningar om allt som hade med covid att göra.
Covid var definitivt inte i närheten av att vara lika allvarlig som influensapandemin 1918, Spanska sjukan, som beräknas ha dödat tre procent av jordens befolkning och som var särskilt farlig för unga människor. Ändå jämfördes covid ofta med just den pandemin i den offentliga debatten.
Sommaren 2020 var det ännu mer uppenbart att covid-19 inte var så farlig som man hade befarat. I Älvsjö söder om Stockholm hade ett stort fältsjukhus upprättats för att ta hand om den stora ström av covidpatienter som man trodde skulle komma. Sjukhuset behövde dock aldrig ta emot en enda patient. Ändå fortsatte regeringen och massmedia att uppträda som om vi hade att göra med en global ebolapandemi.
Jag bestämde mig därför att skriva ett blogginlägg där jag beskrev min egen syn på pandemin. Jag skickade texten till Malcolm Kendrick, en brittisk läkare som jag uppskattar och som hade skrivit flera skeptiska artiklar om covid, för att se vad han tyckte. Han gillade artikeln så mycket att han bad att få publicera den på sin hemsida.
Självklart hade jag hoppats att artikeln skulle väcka uppmärksamhet, men den enorma virala spridning som den fick hade jag inte räknat med. Efter att bara ha funnits i två veckor hade min blogg fått en halv miljon besökare! Den brittiska tidningen Spectator hörde av sig och bad att få publicera min artikel, och så gjorde också andra tidningar och bloggar. Jag kontaktades även av tv- och radiokanaler som ville intervjua mig.
Egentligen var det inte tänkt att min blogg skulle handla om covid, utan min huvudinriktning skulle vara vad vi långsiktigt kan göra för att upprätthålla vår hälsa. Under de kommande månaderna skrev jag ändå ytterligare några artiklar om covid – mest för att jag kontinuerligt tog emot ett stort antal mejl från människor som ville höra mina åsikter om olika aspekter av pandemin.
Sedan kom hösten och med den en andra våg av covid. Med tanke på att konsensus bland världens ”experter” hade varit att covid inte var säsongsbunden blev jag förvånad. ”Icke-experter” som den irländske bloggaren Ivor Cummins, som hela tiden sagt att covid betedde sig som andra säsongsbundna virus och därför skulle öka igen under hösten, hade fått rätt.
Med den andra virusvågen kom också en andra våg av hysteri som ofta tedde sig värre än den under våren. Detta gällde inte minst i Sverige. Den svenska regeringen lät betydligt mycket mer alarmistisk nu än den hade gjort tidigare.
Efter hand fick jag samma känsla för den offentliga responsen mot covid som jag hade haft inför de allmänna kostråden som förmedlades i min läkarutbildning – att den byggde på religion, inte vetenskap. Mitt under den andra vågen av hysteri kontaktades jag av Karneval förlag som bad mig skriva en evidensbaserad bok om covid. Det är den boken du nu håller i din hand. Her er kapittel 1.
1. COVID-19 I SVERIGE
Sveriges hantering av covidpandemin har blivit ett hett omdiskuterat ämne och mycket desinformation florerar, inte minst internationellt. I detta kapitel tänkte jag därför ge en sammanfattning av vad som hänt i Sverige under pandemin.
Varför valde Sverige en så annorlunda väg än andra länder under våren 2020? Det korta svaret är att Sverige svårligen hade kunnat göra annorlunda. I vår svenska grundlag står det att svenska medborgare har rätt att röra sig fritt inom landet och att de har rätt att lämna landet om de så önskar. Det finns visserligen en lag, smittskyddslagen, som möjliggör för staten att införa vissa begränsade restriktioner, men staten kan inte införa en allmän lockdown såsom skedde i många andra länder. Statens möjligheter att tvinga individer att följa restriktioner är hos oss kraftigt begränsade.
Svenska medier har knappast varit mer behärskade än internationella. De flesta har från allra första början förespråkat hårdare covidrestriktioner. Den 13 mars skrev till exempel Peter Wolodarski, chefredaktör för Dagens Nyheter, en ledare där han krävde kraftiga åtgärder liknande dem som då höll på att vidtas i vissa andra länder.
En annan förklaring till Sveriges agerande under våren 2020 är att svenska myndigheter i hög grad är fria att agera efter eget huvud samtidigt som regeringens möjligheter att styra hur myndigheter agerar på detaljnivå i realtid är begränsade. Detta innebär att den svenska regeringen inte hade kunnat spela en central roll i den omedelbara hanteringen av covidpandemin även om den så hade önskat. De huvudsakliga besluten har fattats av tjänstemän, som Anders Tegnell på Folkhälsomyndigheten.
Det är möjligt att det faktum att viktiga beslut kring pandemin under våren 2020 huvudsakligen fattades av professionella epidemiologer snarare än av politiker är en del av förklaringen till att den svenska linjen inledningsvis drevs av vetenskaplig evidens snarare än av populism.
Folkhälsomyndigheten har aldrig uttalat att målet med dess strategi har varit att uppnå ”flockimmunitet”, som påståtts upprepade gånger i utländska media. Det är snarare så, ur epidemiologisk synvinkel, att alla strategier på ett eller annat sätt bygger på att uppnå flockimmunitet. En vaccinationsbaserad strategi bygger även den på flockimmunitet, den väljer bara ett annat sätt att nå dit.
Hittills i historien har bara en enda infektionssjukdom som drabbar människor utrotats och det är smittkoppor. Det säger något om hur svårt det är att utrota infektionssjukdomar. I över trettio år har mänskligheten aktivt försökt att utrota polio men fortfarande inte nått målet, trots att ett effektivt vaccin har existerat sedan 1950-talet.
Hur hanterade då Sverige covidpandemin? Den 24 januari 2020 fick Sverige sitt första bekräftade fall. Den insjuknade var en kvinna som nyligen besökt Kina och som hade utvecklat luftvägssymtom kort tid efter det att hon återkommit till Sverige. Vid den här tidpunkten bedömde myndigheterna att risken för att pandemin skulle komma till Sverige var låg.
I början av mars förändrades situationen när det uppdagades att covid snabbt höll på att spridas i norra Italien. Olyckligtvis befann sig just då på grund av sportlovet en hel del svenskar där. När de återvände hem tog de med sig sjukdomen och det var då som covid etablerades i det allmänna medvetandet som något som fanns också här. I mars bokstavligt talat exploderade sjukdomen i Sverige. Den 6 mars hamnade den första personen med covid på IVA, intensivvårdsavdelningen. Några veckor senare, i slutet av mars, låg totalt 298 covidpatienter på IVA.
Sverige försökte desperat ta kontroll över en situation där sjukdomen ökade exponentiellt inom befolkningen. Nya regler och riktlinjer proklamerades kontinuerligt.
Den 10 mars fick allmänheten rådet att undvika icke-nödvändiga besök på sjukhus och äldreboenden. Personer med luftvägssymtom rekommenderades att stanna hemma om deras arbete innebar kontakt med riskgrupper.
Den 11 mars förbjöds folksamlingar med fler än 500 personer.
Den 14 mars kom utrikesdepartementet med en avrådan mot icke-nödvändiga resor utomlands.
Den 16 mars uppmanade Folkhälsomyndigheten personer över 70 års ålder att undvika onödiga sociala kontakter.
Den 17 mars rekommenderade myndigheten människor att arbeta hemifrån i så stor utsträckning som möjligt. Samma dag beslutade regeringen att gymnasieskolor och högskolor skulle övergå till distansundervisning.
Den 19 mars meddelade regeringen att utländska medborgare från länder utanför det europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EEA) inte skulle tillåtas inträde i Sverige under 30 dagar framåt. Regeringen höjde även sjukpenningen från 80 procent till 100 procent av lönen, som ett sätt att motivera människor att stanna hemma om de var sjuka.
Den 24 mars beslutade Folkhälsomyndigheten att gäster i grupp på restauranger, barer och kaféer måste placeras minst en meter ifrån varandra. Under de följande veckorna stängdes en del restauranger och barer tillfälligt eftersom de inte efterlevde beslutet.
Den 25 mars ändrades gränsen avseende antal personer som fick samlas på en plats samtidigt från 500 till 50.
Den 30 mars kom ett beslut som förbjöd besök på äldreboenden. De åtgärder som togs i bruk under mars fortsatte därefter i stort att gälla relativt oförändrade ända fram till oktober.
Den 5 juni rekommenderade Världshälsoorganisationen (WHO) att ansiktsmask skulle bäras utanför hemmet. De flesta länder följde denna rekommendation, men Folkhälsomyndigheten behöll sina tidigare råd om att ansiktsmasker endast skulle användas på sjukhus och äldreboenden. Argumentet som framfördes var att det inte fanns någon bra evidens för att ansiktsmasker gjorde någon nytta på befolkningsnivå.
Det uppgivna målet med den ständigt allt längre listan på rekommendationer och restriktioner under mars var att ”platta till kurvan”. Folkhälsomyndigheten har som sagt aldrig bokstavligt uttryckt att den haft flockimmunitet som mål, utan det har snarare handlat om en underliggande insikt om att pandemin kommer att fortsätta tills en signifikant grad av immunitet har uppnåtts hos befolkningen. Istället för att försöka stoppa pandemin satsade man på att sprida ut infektionerna över längre tid. Varför? Därför att antalet sjukhusinläggningar under hela mars ökade exponentiellt och ingen visste hur länge detta skulle komma att fortgå. Att skydda vården från att bli överbelastad bedömdes vara av central vikt.
På kort tid dubblerades antalet tillgängliga IVA-platser från 500 till över 1000. Till stor del skedde detta genom att operationssalar omvandlades till IVA-salar och personal flyttades över från operationsavdelningar. För att detta skulle vara möjligt var elektiva (icke-akuta) operationer tvungna att ställas in eller flyttas framåt i tiden. Detta minskade trycket på många vanliga sjukhusavdelningar, till exempel dem för kirurgisk eftervård, vilket gjorde att de kunde omvandlas till covidavdelningar.
I mitten av april, fem veckor efter det att pandemin börjat, nådde dödsfallen sin kulmen med 121 döda per dag. Därefter började en långsam kontinuerlig minskning som fortsatte ända in i september när dödsfallen var nere i ett till två per dag. I juni stängdes som nämnts fältsjukhuset i Älvsjö utan att ha behandlat en enda patient. Fältsjukhuset i Göteborg stängdes i augusti.
När pandemin pågick som värst, i april 2020, behandlades 1100 personer för covid på Stockholms sjukhus. I början av september hade denna siffra sjunkit till under 30. I Sverige som helhet behandlades i slutet av april 550 personer för covid på IVA. I mitten av september var siffran nere i 12 personer.
I mitten av augusti när sommarlovet tagit slut fick alla elever inklusive de som gick på gymnasium återgå till undervisning på plats. Även högskolor öppnade för detta.
Den 1 oktober tilläts åter besök på äldreboenden.
Den 23 oktober meddelade Folkhälsomyndigheten att man inte längre rekommenderade att alla över 70 år och de som tillhörde riskgrupper skulle undvika sociala kontakter utöver de allmänna rekommendationer som gällde den övriga delen av befolkningen. Detta motiverades av den ökande mängd evidens som visade att isoleringen skadade människors psykiska och fysiska hälsa.
Den 8 oktober beslutade regeringen att ta bort gränsen på 50 personer för barer, restauranger och nattklubbar. Kort därefter, den 22 oktober, togs dock beslutet tillbaka efter att filmklipp börjat cirkulera i sociala medier som visade nattklubbsgäster som festade i fullsmockade lokaler. Samtidigt meddelade regeringen att maxantalet tillåtna personer på sittande tillställningar som konserter och sportevenemang skulle utökas till 300.
Under oktober vände trenden och antalet sjukhusinläggningar, IVA-inläggningar och dödsfall ökade. Restriktioner och rekommendationer började återinföras bara dagar efter att de hade avskaffats.
Den 13 oktober meddelade Folkhälsomyndigheten att åtgärder mot covid skulle sättas in på regionnivå istället för på riksnivå. Bakgrunden var en insikt om att det var en stor variation i hur hårt olika delar av landet dittills hade drabbats. Den 20 oktober blev Uppsala län, efter att ha registrerat en ökning av antalet sjukhusinläggningar, först ut med att införa hårdare regionala rekommendationer än dem som gällde på riksplanet. Uppsalaborna rekommenderades att undvika fysisk kontakt med personer utanför hushållet och att undvika resor med kollektivtrafik.
Den 27 oktober följdes Uppsala av Skåne som införde ännu hårdare rekommendationer. Skåningarna rekommenderades att undvika all social interaktion (inte bara fysisk sådan) med personer utanför det egna hushållet och den mest omedelbara umgängeskretsen. Rekommendationer utgick också om att undvika butiker, gym och liknande inomhuslokaler.
Den 29 oktober införde även Stockholm, Östergötland och Västergötland hårdare restriktioner och strax därefter, den 3 november, gjorde Örebro, Halland och Jönköping samma sak. Vid denna tidpunkt levde sju av tio svenskar i län med striktare rekommendationer än de allmänna.
Den gradvisa ökning av coviddödsfall som inleddes i oktober fortsatte under hela november och in i december. Regeringen som dittills tyckts vara tillfreds med att låta Folkhälsomyndigheten fatta de avgörande besluten tog nu befälet och blev mycket mer aggressiv, både i sitt tonläge och i sitt handlande.
Den 3 november meddelade regeringen att högst åtta personer fick sitta vid samma bord på restauranger. Samtidigt poängterades att arbetsgivare borde låta arbetstagare arbeta hemifrån i den utsträckning det var möjligt.
Den 11 november beslutade regeringen att restauranger och barer skulle förbjudas att servera alkohol efter klockan 22 och att de måste stänga senast 22.30.
Den 16 november beslutade regeringen att högsta tillåtna antalet personer på allmänna tillställningar (teater, demonstrationer, föreläsningar, sportevenemang och så vidare) skulle minskas till 8 – långt under vårens lägstagräns på 50.
Den 19 november gav regeringen Folkhälsomyndigheten befogenheter att besluta om besöksförbud på äldreboenden i kommunal regi. Myndigheten utnyttjade denna möjlighet den 4 december då förbud infördes i 32 kommuner.
Den 3 december meddelade regeringen att gymnasieelever skulle återgå till distansundervisning. Initialt var tanken att detta skulle fortgå till 6 januari, men det förlängdes senare till 24 januari.
Den 18 december införde regeringen de dittills hårdaste restriktionerna. Restauranger och barer fick inte längre servera alkohol efter klockan 20.00 och grupper på restauranger fick bestå av högst fyra personer. Köpcentra, mataffärer och gym blev tvungna att införa ett maxtak för antalet samtidiga besökare. Offentligt drivna inrättningar som bibliotek, simhallar och museer beordrades att stänga. Regeringen rekommenderade också användning av ansiktsmask i kollektivtrafiken under rusningstid.
Från november valde alltså regeringen att spela en betydligt mer aktiv roll än man gjort tidigare under pandemin. Retoriken från regeringen var nu också betydligt mer alarmistisk.
Till exempel uppmanade han den 16 november människor att ”göra sin plikt”. Socialminister Lena Hallengren sa i sin tur samma dag att de frivilliga rekommendationerna som regeringen ville att folk skulle följa ”inte var frivilliga”.
Varför bytte regeringen fot under november och december 2020? Vill man vara cynisk skulle man kunna tro att det har med Socialdemokraternas opinionssiffror att göra. Under april och maj ökade Socialdemokraterna kraftigt i opinionen, vilket inte är ovanligt för ett regeringsparti när ett land ställs inför en kris. Därefter har partiets opinionssiffror sjunkit månad för månad. Kanske hoppades S på att kurvan skulle vända om partiet framstod som mer kraftfullt i sin hantering av pandemin.
Den 10 januari 2021 klubbade riksdagen igenom en ny pandemilag som gav regeringen långtgående makt att godtyckligt stänga ned företag och att förhindra folksamlingar. Sannolikt strider lagen mot svensk grundlag, men det har inte förhindrat riksdagen från att anta den.
Den här boken kommer att handla mycket om vetenskapliga studier och statistik. Med tanke på hur utbredd desinformationen om covid-19 är kan det vara en god idé med en snabbkurs i vetenskaplig metodik. En sådan kurs gör också att du bättre kan hänga med i det som kommer att diskuteras längre fram. På så sätt behöver du inte heller ta mina ord för givna, utan du kan själv i fortsättningen leta rätt på studierna och bilda dig en egen uppfattning om det som står i dem.
Boken kjøper du her.
………………@………………
NÅ KUN 149,00 FOR EN REKKE VINKURS. LAST NED NÅ – SE NÅR DU VIL
Flere artikler om vin finner du her.
Innlegg om litteratur og mine bøker finner du her.
Spre kjærlighet og glede, så blir verden et bedre sted å være for oss alle!
……….@………..
Mvh. Trude Helén Hole
MIN FORFATTERSIDE
Gratis vinkompendium og vinkurs finner du her.
Vil du følge denne bloggen, meld deg på nyhetsbrevet eller trykk på FOLLOW oppe til høyre.
Mine bøker – Min TV kanal – Bilder – Vinkurs– Referanser – Linkedin – Twitter – Facebook – Instagram.
Share this: